FREDAG
Så var det då dags, efter månader av längtan. Hemma hade exempelvis midsommar i ett underskönt Dalarna avverkats som blott en irriterande parentes. ”Kan vi inte åka NUUU pappa?”

Tidigt, tidigt, på fredagsmorgonen samlades de flesta av oss på Strömvallens parkering, tränare, föräldrar och tjejer.  Efter lite snack och avskedskramar packade vi in oss i min, Thomas och Anders bilar och gav oss iväg västerut. Två timmar bort väntade äventyret, det första av många spännande resor med vårt världsbästa lag. För en månad sedan var det ju läger med övernattning i Roslagen, men nu var det på riktigt s a s. Cup! Okända lag. Massor med folk. Spänning! Enorm förväntan!

I min bil hade jag fyra tjejer, och om jag trodde det skulle sovas trodde jag gruvligt fel. Skratt, sång, disco, diskussioner, förväntan och lite lite nervositet. Vilken ljudnivå!!! Underbart.

Strax innan halv elva på förmiddagen hade vi hittat ut till Rosta Gärde i Örebro, helgens huvudarena. Ett jättefält i utkanten av staden där sponsortält, scener, planer, småstugor, supporters, tränande lag, domarhus, tävlingsledning mm slogs om utrymmet. Vädret var helt ok, det såg inte ut som det tänkte regna iaf. Efter en stunds letande och telefonerande strålade vi samman med resten av gänget. 12 tjejer och fem ledare (plus några supportrar) var nu tok-laddade för cupens första match. Vi hade blivit placerade i grupp tre, tillsammans med tre andra nya bekantskaper. För första motstånd stod det lokala laget IK Eker.

Någon minut efter 11:00 blåste domaren igång och det blev en konstig match. T o t a l dominans från våra tjejer från minut 1, vi radade upp chanser och det kunde (borde) stått 4/5-0 till oss i halvlek. Anna i mål rörde knappt bollen alls. Men lite som i hela turneringen fortsättningsvis hade vi attans svårt att förvalta den uppsjö av chanser som vi skickligt skapade i samtliga matcher. Istället stod det 0-1 när domaren blåste av efter de flesta 20 minuterna. IK Eker hade skapat en chans, och den hade givit ett mycket orättvist resultat. Lite hängande huvuden lommade in till sidlinjen men efter våra härliga ledare hade förklarat att det är en lång turnering, och om vi fortsatte spela som vi gjorde skulle detta ordna sig ändå, så sprangs det ut på plan med ny energi.

För bra spelade tjejerna, mycket bra till och med. Tyvärr lyckades vi inte få in bolluschlingen i mål i andra halvlek heller och väldigt missvisande slutade matchen 1-0 till de överlyckliga IF Ekertjejerna. Turneringen hade alltså börjat poängmässigt knackigt, men spelet lovade som sagt mycket mer. Tjejerna verkade inse detta också, och det var inte det vanliga misströstandet efter en förlust. Nu var det dags att checka in i vår värdskola, var låg alltså Karolinska skolan? Vår fantastiske huvudcoach Johan C visste på råd, han är ju bördig från just Örebro. Mitt inne i smeten, ett stenkast från Örebro slott, hittade vi med hans hjälp vår skola som vi under dessa tre dagar skulle dela med närmare 350 andra ledare och barn. En mycket pampig och anrik skola, byggd i början av 1800-talet.

Vi blev anvisade en byggnad som ståtade med namnet Sibirien, och ”Museum”, men blev samtidigt allvarligt förmanade att inte springa omkring i huset. Hela den ståtliga skolan var egentligen under renovering och inte tänkt att husera fotbollspelare alls denna vecka. En nödlösning som dock visade sig fungera utmärkt. Det ryktades dessutom att huset härbärgerade ett naturaliekabinett med uppstoppade djur, så det kanske var bra att vi inte fick vara på de övre våningarna. Något udda blev det ändå då vi fick två stycken kemisalar som högkvarter. Efter visst dividerande hade vi löst rumsfördelningen och gjorde oss hemmastadda med luftmadrasser, musikanläggningar, dekorerande av whiteboards och annat. Belefieringen var klar! Nu var vi hungriga, och skuttade iväg till matsalen.

I ärlighetens namn var just den inte den roligaste av upplevelser, men maten gick ner varje dag med rasande aptit. Jösses vad det åts. Vi ledare kunde till och från önskat oss annan meny (med någon form av smak på kycklinggrytor, köttfärssås, biffar och annat…), men tjejerna var väldigt nöjda och det var ju självklart det viktigaste. Efter lite utforskande av omgivningarna var det sen åter dags för lite samling i rummen, lite uppsnack och därefter färd ut till en ny plan, Pettersbergs IP. Motståndare var nu Vendelsö, ett lag som vunnit sin första match. Hur pass bra var de? Det skulle visa sig att det inte spelade någon roll, vi var (återigen) ännu bättre. Det lossnade med målskyttet lite grann och vi kunde resa hem igen till skolan med en komfortabel 5-2 seger. I ärlighetens namn kunde segern blivit betydligt större. Men det riktigt häftiga i denna match var att vi i gammaI god (?) stil inledde med nattmössorna på och hade 2-0 i baken efter bara ett par minuter. Sen blev det dock andra bullar som sagt. Vi vände på ett mycket fint sätt, karaktäristiskt för dena cup. Inställningen som kunde rubba berg. Vinsten var aldrig ens i fara, inte ens vid 0-2. En vinst och en förlust efter dagens spel kändes  helt ok, tjejerna var nöjda och tränarna likaså. Nu väntade bäddning, middag och sedan det hett efterlängtade discot.

Tyvärr visade det sistnämnda bli en stor besvikelse, och kanske egentligen det enda vi kunde tycka arrangörerna missat lite under vår Örebrovistelse. Glada i hågen, extremt förväntansfulla, så duschade och klädde tjejerna upp sig. Efter en gemensam promenad genom ett härligt och vackert centrala Örebro kom vi sen fram till lokalen. Väl där började farhågorna torna upp sig. Musiken dånade ut på gatan, massor av folk utanför och dyr förtäring på insidan. Eftersom vi skulle upp och spela match relativt tidigt dagen efter gavs en tid att ses igen utanför discot men redan efter ett par minuter kom flertalet tjejer ut med fingrarna i öronen. Detta var inte riktigt samma sak som skoldiscona. Gemensamt tog vi beslutet att promenera hem, köpa lite godis på vägen, och göra vårt eget disco. Kvällen avslutades hemma, med lite tjejsnack med Beles flickor 99 och 00 som också bodde med oss, och i hyfsad tid sov alla gott. Några tjejer var lite ledsna och hade hemlängtan men det ordnade sig på bästa sätt dagen efteråt.

LÖRDAG
Lördagen bjöd på härligt väder, sol och ganska varmt. Detta var dagen då vi skulle få bekänna färg på allvar. Först den sista gruppspelsmatchen som skulle bestämma om det blev A-, eller B-slutspel, och sedan den första slutspelsmatchen på kvällen. Uppstigning kl 08:00 (gick ganska smärtfritt), frukost (fil, cornflakes, sylt, mackor, pålägg, risifrutti, choklad) och sen påklädning av matchställ. Därefter gick vi på en promenad ut längs den vackra kanalen ut mot Wadköping. Syftet var att komma igång med kroppen, sparka loss lite. Och visst, tjejerna hittade en lekpark och sen var vi sannerligen igång. Tillbaka hem i skolan, och sedan laddande inför den sista gruppspelsmatchen mot Rävåsens IK. Här kände vi att vi hade god chans då Rävåsen hade gått lite sämre än övriga lag dagen innan. Kanske kunde vi till och med hoppas på ett par plusmål. Men likt i den första matchen hade vi förbaskat svårt att göra mål, trots markant spelövertag. Fortfarande spelade tjejerna som gudar men mer än 2-0 blev det inte. Vädret blev gradvis sämre och mot slutet av matchen började regnet falla.

Nu blev det en nervös väntan på resultat i de andra matcherna. Hade vi trots allt det fina spelet missat A-slutspelet på för få gjorda mål? Men nej, på samma poäng som IF Eker men med ett plusmål mindre kom vi tvåa i gruppen och var klara för A-slutspel. Vilka skulle vi få möta? En timme senare, under lunchen, stod det klart att det skulle bli värdlaget KIF Örebro. Et riktigt bra lag sades det, som  kommit tvåa i sin grupp efter, vad det verkade, hela klassens suveräner Wermdö lag 1.

Eftermiddagens fåtaliga timmar ägnades åt dusch, vila och uppladdning. Det kändes på tjejerna att det var annorlunda nu. Lite mer på allvar. Nu började det på riktigt. Samtliga tjejer funderade på hur det skulle se ut i fortsättningen: skulle vi gå vidare, var detta laget bra, vad skulle hända om, om, om… Härligt.

Klockan strax före 16 rullade bilarna ut mot en tredje arena, Trängens IP. Normalt Örebrolaget BK Forwards hemmaplan. Väl där började vi ana vad som komma skulle, ett annat KIF Örebro spelade matchen innan oss och vilket publikstöd. Massor av folk runt plan och på den lilla läktaren på ena långsidan. Nervöst och läskigt, men lite kul också. Kvartfinal! Detta blev en tuff match, på många plan. Först var det det bästa lag vi mött så lång, och de spelade ganska hårt men juste. Sen också detta publikstöd. En nyttig föraning vad som komma skulle. Länge stod det 0-0 och även Anna fick jobba hårt i denna match. Det förlösande 1-0 kom långt in i andra halvlek till enormt jubel från både tjejer och ledare. Rättvist var det, men långt ifrån säkert. Om första halvlek varit en av de bästa vi spelat, kom vi av oss lite i andra och Örebro tilläts ligga på och pressa, ett ribbskott fick de till plus en massa hörnor. En del av de farliga frisparkarna vi fick emot oss kunde vi också kosta på oss att förebrå en tämligen partisk domare. Nåväl. Vi åskådare höll på att gå under av nervositet  innan vi till slut fick in det andra målet. Vilken pärs och segervrålet måste hörts upp till Stockholm.

Hem till förläggningen dånade ”Olé olé ole´, we are the champs” i bilstereon så det gamla slottet måste skakat i sina grundvalar. Vilken lycka! Jag har sällan sett sådan stolthet. Inte känt den själv heller, för den delen. Vilka tjejer! Vi var kvar i turneringen, vi fick en dag till och vi skulle spela semifinal!! Dusch och middag gick som en dans. Därefter samlades vi på skolgården och tågade gemensamt iväg till närmaste Pressbyrån och invaderade godishyllorna. Och där blev vi kvar…länge! Fanns mycket att välja på. Tillbaka till förläggningen, kvällsmys med musik och spännande fraternisering med andra Beletjejer och både killar och tjejer från andra lag och länder. Kul! Klockan 22 var det läggdags igen, och ganska trötta huvuden och ben somnade relativt fort. Ledarna satt dock uppe länge och pratade spelmodeller, positionsbyten, taktik och annat.

SÖNDAG
Söndagen var regnig, hela dagen. Blöt och ganska kall. Men våra tjejer brydde sig inte nämnvärt. De var heta, och med ett jäkla go. INGEN var nöjd med semifinal. Sanning att säga var vi ledare lite nervösa inför dagens första uppgift. Motståndare var nu Wermdö IF Lag 1, och att döma av resultaten var detta ett riktigt bra lag. Idel vinster, och 16-1 i målskillnad så långt… Efter ett helt underbart uppladdningstal av Johan C, som jag verkligen önskar vi hade på film – det gav mig rysningar, fanns inte ordet förlust längre i tjejernas ordförråd.

Och visst var Wermdö bra, ännu bättre än KIF Örebro. Det bästa laget vi mötte på hela turneringen. Inte tu tal om den saken. Och de la inte fingrarna emellan. Men återigen var matchen juste, den ende som inte var med från minut 1 var domaren. Han hade absolut ingen som helst koll, och hade dessutom noll kunskap eller pondus att förmedla vad han tyckte till de bägge lagens stackars tjejer. Ingen fattade ett dugg. Förvirringen var stundtals närmast parodisk. Vad vill han egentligen? Inget av lagen fick någon fördel av det hela, bara komplett kaos. Återigen stod det 0-0 mycket länge i ösregnet. Undertecknad och Helena var tvungna att gå åt sidan för att lugna stackars sargade nerver. Herregud vad hemskt det var att stå och slitas mellan hopp och förtvivlan. Återigen var dock våra tjejer klart bäst och trots ett markant bollinnehav för våra motståndare, mängder av kontringslägen med snabba forwards, skapade de faktiskt inte en enda riktig målchans under hela matchen, det såg våra stenhårda och stabila backar och målis till. Framåt hade vi inte lika många chanser som vanligt men till sist satt den där. Straffar ville vi INTE ha. 1-0 räckte! Av ren glädje och utmattning blev det kramkalas nere vid ledarbänken J Fiiiiiinaaaaaaaaaaal! Vi var minst tvåa i hela turneringen! Enskede skulle vara våra motståndare. Hur bra var de, hade någon kollat deras match, har vi mött dem förr.? Ivrigt knappande på telefonerna följde.

Hem för sista lunchen, inte mycket tid emellan, bara 2 ½ timme till match. Kopiösa mängder spaghetti konsumerades, sen anmodades vila. Strax före kl 13 hade vi samling framför tavlan, och vilket fokus det var. Pokalen skulle bara hem till Veddesta, vittringen var av blod J. I ömsom regn, ömsom uppehåll åkte vi för sista gången ut till Rosta Gärde. Lite oroliga för att vi skulle få spela på blöt plan var vissa av oss, utom Johan C som sa att det gynnar våra krigare. Och förmodligen hade han rätt. Det visade sig dock att vi efter gemensamt önskemål fick spela på B-plan då den var i bättre skick än finalarenan. Västar fick vi också kränga på oss då Enskede dömts som hemmalag.

Finalen fick en hemsk öppning, 1-0 till Enskede efter ett fint skott intill Annas vänstra stolpe alldeles i inledningen. Himla onödigt, för vi kände direkt att om vi tagit Örebro och Wermdö kunde vi mycket väl vinna också denna match. Och det blev en fin match igen. Böljande spel med fina individuella prestationer, passningsspel, kontringar och en hel del målchanser åt bägge håll. Mycket bra domarinsats dessutom, det var alla överrens om. Precis i slutet av första halvlek kom vår kvittering och det alltså helt jämnt i paus. Detta kunde verkligen sluta hur som helst.

Men tjejerna hade givit sig den på att vi skulle vinna detta. Pep-ramsan i paus var den högsta för helgen och det syntes när de sprang ut att ”nu jäklar”! Fler chanser åt bägge håll, många snabba spelare i Enskede försökte men återigen var vår backlinje formidabel. Det verkade gå mot en hemsk och chansartad straffläggning när plötsligt en Enskedespelare ryckte sig loss på högerkanten och stormade fram i ensamt majestät mot vårt mål. Tiden kändes som den stod stilla, skottet kom, hårt, men med en fin parad med knäet klarade Anna ut det till hörna. Där var det nära. Direkt på utspark får Natalia bollen. Lekande enkelt tar hon sig förbi sina uppvaktare i mitten, drar sig ut mot högerkanten, dribblar bort vänsterback, in på mål och placerar in bollen i målvaktens högra hörn. Vild glädje bland de nu ganska många supportrarna, ledare och tjejer. Nästan direkt på avspark blåste sedan domaren av och Bele Barkarby Fotbollsförenings Flickor födda 2002 hade sin första turneringsseger bärgad. Fantastiskt. Makalöst. Underbart. Formidabelt. Lagledaren saknar ord.

Resten är, som de säger, historia. Glädjehögen, kramkalasen, alla high-five, vandringen bort till scenen, prisutdelning med medalj och pokal, fotograferingen. Allt bara flöt på i ett glädjerus.

Epilogen blev hem till skolan för sista gången, lite städning och ombyte och sedan var det dags att säga farväl till Örebro, och alla kompisarna, för denna sommar. Vilket äventyr det varit, och vad kul vi haft. Och vilken otroligt bra fotboll vi spelat. Och vilka f a n t a s t i s k a tjejer vi har i världens bästa fotbollslag. Klockan 19 ramlade jag och Anna in i hemmet, fortfarande med ett lyckligt leende på läpparna och en stolthet som kommer vara långe, länge. Vi ses i höst. Ha nu en fin sommar.

Tack till:

1)      Anna – supermålis med bl.a. tre ”0”or i protokollet samt en svettig matchavgörande räddning i finalen vid ställningen 1-1. Pådrivare, med nästan otäckt fokus men med det största hjärtat för laget. Har fortfarande inte slutat le… Anna Buffon!

2)      Alva – vår egen Roberto Carlos. Fantastisk vänsterback med en riktig slägga till skott. Så otroligt bra hela helgen och en himla mysig tjej vid sidan av. Exemplarisk. Vår Alva är bäst helt enkelt!

3)      Ida – förmodligen den tjej som gått fram mest fotbollsmässigt av alla under det senaste året, en makalös insats hela helgen, fläckfri. Stark, och fysisk, hänsynslös på plan men den goaste vid sidan av. Ida äger!

4)      Malin – jösses! Försök passera vår Malin om ni kan. Nä, det kan ni inte, för det går inte. Härföraren, stenhård och bara så förbaskat bra. Supertjej som till och från också kan tänka sig att sova en stund in på småtimmarna…;-)

5)      Tove – kanske den mest stabila spelaren under hela helgen. Tog hon ett enda felbeslut? Förlorade hon en närkamp, slog hon bort en passning? Med henne på plan behöver man aldrig vara orolig. Resolut, säker, grymt tillslag och bara en sån grym tjej i största allmänhet.

6)      Wilma St – Vår dynamo på mitten. Otroligt så hon sliter, ger aldrig upp. Finns det någon stoppknapp? Dessutom är hon en solstråle vid sidan av plan, så glad och positiv. Fina Wilma!

7)      Wilma Su – Lagets stjärna. Vår Messi! Målspruta, pådrivare, framspelare. Trasar sönder motståndarna med sina löpningar, alltid på språng. Har dessutom aldrig hört henne yttra ett negativt ord. Fantastisk!

8)      Olivia/Diana – ja, det går ju inte att skilja dessa charmtroll åt. Tillsammans hela tiden, båda mittfältsgiganter även om Olivia fick spela mest på höger och Diana till vänster. Världens största leenden bägge två, skrattar non-stop och är rena glädjepillren för hela turneringen. Och oj så de kämpar, bollvinnare och bollfördelare. Vilka tjejer!

9)      Elvira – sicken tjej det här är hörrni! Teamplayer i ordets rätta bemärkelse, kämpar och sliter, växer med uppgiften, hejar på. Trots att hon stundtals fick en del tid vid sidan av plan fanns där inga sura miner. Så härlig tjej. Solstråle nr 3. Blev inte ens ledsen när lagledaren försökte få rummet att sova med en rap-sång (!) Då förstår ni att vi behöver vår Elvira!

10)   Emilie – Busfrö no 1, men hela tiden med glimten i ögat. Tuffing på plan, stark, växer hela tiden. Orädd som få. Gillar godis! Gillar att göra saker noggrant… (duscha…, klä sig…, ta sig till samling…, bli tyst…) J Mysiga mysiga Emilie.

11)   Natalia – Ja, vad skall man säga? Christiano Ronaldo i flickskepnad. Finns det större vinnarskalle i hela världen? Var det en slump att hon blev vald till bästa spelare i finalen? Nä! Hur många gånger gick hon ner och hämtade boll, dribblade av hela motståndarlaget och skapade målchans? Går inte att stoppa med justa medel, får mycket stryk. Tar det med jämnmod. Världens härligaste skratt, du är bäst Natalia!

12)   Sist, men inte minst. Tränargänget. Johan C, Thomas, Helena, Anders. Tack för en grym insats hela helgen. Tjejerna älskar er alla reservationslöst och ni gjorde helgen till ett oförglömligt minne. Är så tacksam för att få åka med på denna resa med er. Ett privilegium!

Då loggar jag av, en otroligt stolt lagledare för BBFF F02. Ha en skön sommar. I höst kör vi vidare mot nya framgångar, på och vid sidan av plan.

//Johan F